Som ni säkert märkt är webs.com en ganska svåranvänd sida när det kommer till bloggar. Jag har haft problem från första början, men eftersom det är den site som jag varit van vid har jag envist fortsatt. Nu är dock måttet rågat - inte nog med att webs effektivt  motverkar bokstäverna å, ä och ö - dessutom är det numera omöjligt att fixa något som ens påminner om en snygg design.

Och så är jag en störig jävel som envisas med att hoppa mellan domäner. Förlåt, jag vet att det är jobbigt. Men jag har återvänt till blogger, som ju också har sina brister, men jag hoppas att jag åtminstone ska kunna få bloggen att likna det jag ser i huvudet. Och det är åtminstone en sida som är inriktad på - just det, bloggar. Vilket ju det här ska föreställa, inte sant?

Alltså. Kontentan av det hela är att jag vill att du ska trycka på den här länken:

 http://www.book-sessed.blogspot.com/

Och så hoppas jag att du inte tycker att jag är för störig som gör det här igen. Jag ber om ursäkt! Men från och med nu kommer den här bloggen vara stängd, och booksessed finns på blogspot. Jag hoppas du följer med mig!

Första gången Henry DeTamble reser i tiden är han fem år. Hans liv styrs sedan av de ofrivilliga tidsresor som han ger sig ut på – nästan helt utan förvarning lämnar han sitt nu för att resa någon annanstans, till det förflutna eller framtiden, helt utan kläder, pengar eller något annat. Han blir tvungen att lära sig stjäla, bryta sig in i hus, slåss och ljuga ihop trovärdiga historier ur tomma luften för att överleva. Tidsresorna verkar komma sig av någon form av genetiskt fel, men inga läkare tar honom på allvar. Men tidsresorna är också det som gör allting i hans liv möjligt – framförallt hans livs kärlek, Clare.

Clare är konstnär som skulpterar i pappersmassa, och Henry träffar henne för första gången när han är 28 och Clare är 20. Clare, å andra sidan, har känt Henry sedan hon var sex år gammal. Under hela hennes uppväxt har en äldre version av Henry tidsrest till hennes barndomshem. Deras liv är sammanflätade med varandras i det förflutna och det framtida på ett sätt som gör att de kommer varandra närmare än någon annan. Tidsresorna präglar deras liv på gott och ont. Henry försvinner och lämnar Clare kvar med en hög kläder, där hon bara kan oroa sig, och vänta på att han ska återvända. Men tidsresorna gör också nuet så mycket mer närvarande, livet så mycket mer påtagligt, och att kämpa mot Henrys sjukdom svetsar dem samman.

Jag har i princip inte kunnat slita mig ifrån den här romanen. Det är en bok som jag velat läsa mycket länge, eftersom jag har hört så mycket lovord om den och eftersom handlingen tilltalade mig. Jag erkänner dock att jag hade problem i början, innan jag riktigt kommit in i boken, där jag försökte reda ut tidsbegrepp och hur allting fungerade. Men ju längre in jag kom i boken, desto klarare blev bilden, och desto bättre blev boken. Den är väldigt, väldigt bra och fantastiskt vacker både i språket och handlingen. Henry är inte någon superhjälte som ska rädda världen med sin förmåga att resa i tiden, utan bara en vanlig kille som mot sin vilja hamnar i de mest otroliga situationer. Han vill bara leva ett normalt liv med fru, hus och barn, men kastas tillbaka eller framåt i tiden utan någon som helst aning om var han är på väg. Situationerna han hamnar i, spritt naken och utan några bra förklaringar, är ofta direkt dråpliga och jag skrattar högt nästan hela tiden genom flera partier. Men det blir också sorgligt och skräckfyllt, beroende på var (eller rättare sagt när) Henry hamnar.

Att följa Henrys och Clares åtskilda men ändå sammantvinade uppväxter är både komiskt och känslosamt, och sedan deras liv som som gifta, deras kamp för att kunna få ett normalt liv som är både rolig och väldigt, väldigt sorglig. Det är just denna mix mellan komik och tragik som tilltalar mig, men kanske ännu mer att författarinnan lyckats få mig att relatera så pass bra till en så otänkbar situation som att vara tidsresenär, eller gift med en.

Boken är skriven i ett dubbelt jagperspektiv med Henry som den ena berättaren och Clare som den andra, och förutom några märkliga uttryck som jag tror översättaren är skyldig till, så är den skriven på ett väldigt vackert sätt, på något sätt lika bräckligt som nuet den handlar om. Den är i högre grad en kärlekshistoria än en science fictionberättelse, och den känns väldigt originell och väldigt tilltalande. Den är helt enkelt ruskigt bra.

”The Time Traveler’s Wife”, 2003

(det blev en sen uppdatering den här gången - ber så mycket om ursäkt!)

Att hon är räddad från Hunger Games-arenan har inte gjort någon större skillnad för Katniss – världen utanför har blivit minst lika skrämmande som den innanför arenans gränser, om inte värre. Den enda skillnaden är egentligen att spelarna är så många fler. Hon befinner sig i District 13, den enda platsen som är oberoende av the Capitol. Här finns rebellerna, styrkorna som krävs för att störta president Snow. District 12 är borta, tillsammans med nästan alla invånare. Peeta hålls fången i the Captiol och blir förmodligen torterad på alla möjliga sätt. Det hela är för mycket för Katniss som lever under District 13s krav på att bli deras symbol, galjonsfiguren som ska motivera distrikten till uppror. Men hon är inte säker på att hon klarar det. Hur ska hon någonsin kunna axla det ansvaret? Hon har inte talets gåva, som Peeta, hon är bara sjutton år, med mardrömmar som hon vaknar skrikande ur varenda natt. Men hon inser att hon har ett ansvar. Hon är gnistan som tände elden som startade en revolution. Och hon måste fortsätta vara den elden och ändå mer, om inte fler människor ska dö på grund av henne. Om inte framtiden ska bli lika mörk som det förflutna.

Men ju mer elden växer, desto svårare blir det att skilja vän från fiende.

Mockingjay är den första boken på väldigt lång tid som hållt mig uppe till halv sex på morgonen, helt okapabel till att sluta läsa. Precis som Catching Fire tycker jag att den börjar ganska segt, men när den väl kommer igång är det så actionfyllt, så spännande att jag bara kan ta korta pauser från boken. De sista sidorna gråter jag mig faktiskt igenom.

Mockingjay tycker jag framförallt ger en bra bild av hur svårt det är att skilja rätt från fel, hur gråzoner alltid existerar i krig och hur svårt det kan vara att se sanningen, särskilt om det finns mer än en. Den visar också krigets grymhet och hur all mänsklig moral slutar existera när överlevnadsinstinkten tar överhanden. Hela The Hunger Games-serien har egentligen handlat om detta, och med Mockingjay tycker jag att trilogin får ett slut som är mer än passande – det är nära perfektion. Medan jag tyckte att första boken var bra, andra ganska habil, så tycker jag att den sista åstadkommer väldigt mycket. Inte minst visar den prov på extraordinär karaktärsutveckling – jag, som helst velat se Katniss sluta med Gale och inte med Peeta, kommer någonstans på mig själv med att ha bytt sida. Karaktärerna förändras med grymheten kring dem på ett naturligt sätt och det, mer än något, tycker jag talar till bokens absoluta fördel. Jag är av åsikten att karaktärerna styr berättelsen mer än någonting annat, och med stereotypa och platta karaktärer åstadkommer författaren näst intill ingenting alls. Mer därför än för något annat tycker jag om den här serien. Och det ska erkännas vilket satans bra tidsfördriv de har varit. Jag slår utan att tveka vad om att den här serien kan slå ihjäl vilken tråkig flight som helst.

”Mockingjay”, 2010

Ingen vet vad det är.

J.K. Rowlings "avslöjande" om vad Pottermore.com faktiskt är blev lite av en besvikelse igår, och det känner nog de flesta. Vi fick i princip ingen information alls, förutom att några få ska få tillgång till siten före alla andra, vilket också verkar lite märkligt.

Har spenderat morgonen med att titta på J.K. Rowlings så kallade avslöjande: http://www.pottermore.com/

Men också på min favoritvloggare Alex Days kritik "What The Fuck Is Pottermore? : http://www.youtube.com/watch?v=YD1KSOmO9cg&feature=feedu

Och läst inlägget på John Kearns fantastiska site The Harry Potter Companion: http://hpcompanion.com/2011/06/23/contest/

Och jag kan inte säga att jag inte håller med de båda ovanstående - att inte veta är frustrerande, men å andra sidan är det likt J.K. Rowling. Men det är inte likt henne att några användare ska få tillgång till vad-det-nu-är före alla andra, som John Kearns tar upp, och som Alex Day säger så är det här inget avslöjande, det är bullshit. 

Men man kan ju inte säga något konkret innan man vet vad det här är för något. Så vi får väl helt enkelt vänta och se.

Efter att ha vunnit the Hunger Games förra året har Katniss Everdeens liv blivit mycket enklare – hon och hennes familj har flyttat in i ett stort hus, har alla pengar de behöver och mer, och de behöver inte svälta. Ändå är Katniss nedstämd. Hon vet inte längre vem hon är. När hon slogs för sin familjs överlevnad hade hon en bestämd plats, en roll. Nu är allt det som hon förr gjorde för sin egen överlevnad något som reducerats till ett nöje.

Dessutom är hennes relationer med Peeta och Gale väldigt komplicerade. Hon älskar inte Peeta, men måste låtsas inför alla kameror. Hon vet inte vad hon känner för Gale, som är den alltid känt henne bäst.

Att hon höll på att överlista the Hunger Games är inte heller något som gått obemärkt förbi. Katniss finner sig själv fångad i en förutbestämd framtid med Peeta, och spelar hon inte korten rätt är det så gott som säkert att the Capitol kommer döda inte bara henne, utan alla hon älskar. Hennes enda utväg är att låtsas.

Eller är det? Det hörs svaga rykten om revolution, om uppror, i de andra distrikten. Kan hon verkligen vara den som startat allt detta? Är det sant att hennes handlande i arenan förra året kan ha fått så enorma konsekvenser? Och kan hon få revolutionen att nå också District 12?

Men innan Katniss hinner forma ens de svagaste hopp om förändring, blandar sig the Capitol i. De har hittat på den grymmaste bestraffningen som tänkas kan för Katniss, som blir tvungen att återigen spela på deras villkor.

Catching Fire är andra delen i trilogin om Katniss och kampen mot the Capitol. Boken är inte lika bra som den första; den är segare i början och även om den är spännande har jag en ”mjaha”-känsla när den är slut. Det kan bero på att den är den andra delen i serien och därför dömd till att vara något av en transportsträcka utan vare sig en banbrytande start eller tillfredsställande slut. Det betyder inte att den inte är spännande, för det är den onekligen. Den har delar där man gapar i förvåning och gnisslar tänder i spänning, och den är väldigt svår att släppa.

Men det ska varnas för att Catching Fire knappt är läsbar om man inte läst The Hunger Games först. Utan bakgrundshistorien är boken i det närmaste oanvändbar och obegriplig. Jag tror att man gör bäst i att läsa böckerna i serien på rad, utan mycket väntetid emellan, för att verkligen kunna greppa allting. Därför blir det också lite tröttsamt i början av boken, när de sedvanliga genomgångarna av vad som hände sist radar upp sig. Med tanke på att boken är extremt osjälvständig tror jag att dessa uppfräschningar och förklaringar inte gör särskilt mycket nytta alls – jag kan inte tänka mig att en nykomling i serien skulle ha förstått mycket ändå.

Jag måste också erkänna att jag börjar bli lite väl trött på att läsa om den där inre kampen som handlar om vilken av de två killarna som ska väljas. Det känner jag igen både från Twilight, Ful-serien, Darkest Powers-böckerna, och så vidare i all oändlighet. Triangeldraman i all ära, men seriöst, börjar det inte bli lite uttjatat?

Hursomhelst. Precis som sin föregångare är Catching Fire skriven på ett rakt, enkelt och rättframt sätt, utan mycket språkliga krusiduller. Jag gillar att den inte känns som en snabbt ihopkokad fortsättning för pengarnas skull, utan att den faktiskt kopplar tillbaka på ett bra sätt till föregångaren.

Boken slutar med en cliffhanger, och därför ursäktar jag mig nu för att gå och slita ut tredje delen (som förresten heter Mockingjay) ur bokhyllan för att se hur det hela ska sluta.

”Catching Fire”, 2009